En dag i en vägspärr.

Här är en rapport om en av dagarna som jag stod i vägspärren i Nablus. Bilderna är mina, texten delvis också min. Historien jag berättar får dock knappt människor här att höja på ögonbrynen, då den är så vanlig.



Nablus: Misery at Checkpoints
July 15th, 2007 | Posted in Nablus Region
July 12th, 2007. Nablus in the West Bank is home to approximately 250.000 people, and with its university and central location as a major commercial and educational focal point, it has also been a place which attracts workers and students from other villages and cities in the area. Nablus is surrounded by 35 villages in addition to illegal Israeli settlements such as Itamar, Berakha,and Alon Moreh, and Yitzhar.

The roads in and out of Nablus are controlled by the Israeli Occupation Forces (IOF), and they control the thorough-fares in and out of the city, thus stopping the entry and exit of every one of the West
Bank residents approaching the city. The Checkpoints of Huwwarra leading southward, Beit Iba to the
northeast, and Badan to the east are all used as means of collective punishment. The Badan checkpoint especially, has made itself famous for the arrogance and harsh behavior with which the IOF meet the Palestinian population. Long delays, often for hours on end in excruciatingly hot temperatures, without any possibility of getting away, turning back, or finding shade.

On the 12th of July, two ISM-teams approached the checkpoints of Huwwarra and Badan to monitor the actions of the soldiers, report any violations of human rights, and assist Palestinians approaching the
checkpoints. At 7.30 the Badan checkpoint was in reality completely closed, and 10 minutes later the checkpoint suddenly opened up, thus slowly allowing Palestinian cars to go through the checkpoints manned by the IOF. The ISM-team observed and intervened when the IOF forced 4 of the Palestinian men waiting by the checkpoint to carry large boulders in order to further fortify the checkpoint, and prevent cars from approaching the soldiers from more than one lane.

The soldiers did not allow for anyone to pass the checkpoint by foot which created a lot of trouble for the people that came by foot and for workers and students that had to wait next to cars already filled with people. Women and children had to stay under the hot sun for hours and many had to wait more than 3 hours to pass. One of the Palestinian women, Huda, waited in the sun with her five children, the oldest being 9 years old and the youngest girl, an infant of 7 months. Around 08.00 am approximately 50 cars were waiting on each side of the checkpoint and many more Palestinians were standing beside the cars,
hoping to get the chance to lay out their reasons for passing to the arrogant and dazed soldiers. At around 08.30 am a bus arrived and all the men, around 20 had to get out and line up beside the bus, facing the valley below, with their backs to the road. A while later women and children were forced out as well, and all of their luggage was searched. Two of the men in the line were taken aside and had to sit down in the scorching sun. The detained men were handcuffed and blindfolded, one of them had to put his own T-shirt over his head, while the other young man was blindfolded with a piece of cloth. The plastic handcuffs that the soldiers used were very tight, and the soldiers refused to loosen up, even after complaints and requests. After fifteen minutes one of the two detainees was released and could
return to the bus. After standing outside in the heat for 40 minutes, the remaining men could get back to the bus. However one exhausted man was taken to a metal booth and was made to sit on a boulder in a very uncomfortable position.



The ISM-team managed to approach the man, and had him whisper his name and ID-number so that steps could be taken to secure his identity and prevent him from “dissapearing” into the Occupation Forces administration. We also made sure to get the phone number of his parents, and put Machsom Watch and Hamoked in touch with the DCO. It was now clear that the young man would not be released within the near future. The soldiers claimed his was one of the wanted men on their list containing 167 numbers. Each number is the last four numbers in a Palestinian ID-number and everyone on that list is wanted and to be arrested.




Time passed and the heat and position weakened the man and he was barely conscious at some points. The activists were allowed to give him water, but no food and absolutely not talk to him. After nearly 2 and a half hour in detention his condition was just getting worse, but the soldiers kept repeating that this was a dangerous man and not the 18 year old student that he really is, and refused to do something about the situation. When almost 4 hours had passed and the soldiers started to become disturbed by the international presence and the repeated reminders of what human rights violations they committed, the internationals had to leave in order not to escalate the violence. An hour after that, the man was taken away, still under arrest.

Moshes hundar

Han heter Moshe Zohar, och han skrämmer skiten ur mig.
Min enda tanke kretsar kring hans attackhundar, och rädslan antar ett eget liv, bortom min även vanligtvis livliga fantasi.
Jag har fått höra att de är tränade till att attackera palestinier, och att de lämnar de utländska fredsaktivisterna i fred, för att istället hugga mot närmaste palestinier.
Jag undrar om jag kommer att behöva springa efter Moshes hundar för att skydda de palestinska bönderna från att skadas av bestens käftar. Eller om hunden kommer att sniffa sig till mitt palestinska blod, och ge sig på mig först.
Det får mig att skratta till lite, detta slutliga test på min palestinskhet. Det skulle vara märkligt att känna sig ratad av en vild best till hund.
Jag går nerför steniga kullar, och funderar på vad Moshe är för slags människa, och på vilket språk han tränat sina hundar. Min vän Mark berättar att polishundar i USA tränas att lystra till tyska kommandon, för att det är ett språk som inga amerikaner pratar. Jag undrar om israeliske Moshe Zohar tränat sina hundar att attackera palestinska bönder på det tyska språket.
Jag tänker googla de tyska orden för ”Halt”, ”sitt” och ”rulla runt” så fort vi kommer tillbaka till lägenheten ikväll.
Egentligen tror jag att jag bara har hängt upp mig på det här med hundarna, för att hela historien är så skrämmande, så ovärdig, och så fruktansvärd.
En bosättare, Moshe Zohar, och tio andra ortodoxa judar har satt upp en koloni på palestinsk mark på Västbanken.
Dessa kolonisatörer är beväpnade med vapen, med hästar som de rider nerför de branta palestinska kullarna på, samt med sina tränade schäfrar.
Deras jobb går ut på att skrämma, skada, och ibland också döda alla palestinier som har mage att fortsätta odla sina olivträd, vattna sina plantor, eller skörda sin vete på marken som bosättarna vill ta ifrån dem.
Till sin hjälp har de den israeliska militären - som i de få fall då de inte låser in palestiniern, är så tätt sammanvävd med kolonisatörerna att de bildar en enhet.
Moshe och hans snubbar har slagit upp läger mellan de palestinska byarna Tel och Iraq Burin.
För en månad sedan brände de ner en årsskörd av vete precis när den palestinska bonden Imad och hans familj skulle hämta in den.
- Jag kom tillbaka precis lagom till att se allt jag jobbat för gå upp i rök. Jag stod på kullen nedanför åkern, och jag visste att ingen kunde hjälpa mig, berättar Imad.

Nu går vi här allihopa genom det där vidriga havet av taggar. Vi är på väg till platsen där vi ska plantera nya olivträd istället för det som bränts ner.
Vi är palestinier och internationella fredsaktivister som kommit för att utmana soldaterna, och hundarna, och Moshe och hans vapen. Men också för att vi därigenom utmanar vår egen rädsla.
Jag har bestämt mig för att våga tro på att Moshe också är rädd.
Jag tror att han är rädd för vad som kommer att hända när hans brott avslöjas. Jag tror att det kommer en dag då mänskligheten dömer honom och hans gelikar för de vidriga brott de begått här. Jag tror att Moshe kommer att få sitt straff då världen ser tillbaka på Israels rasistiska statsbygge, och på hur Moshe varit en central kugge av skräck i det hjulet.
När Moshes dom kommer så tänker jag sitta utanför domstolsbyggnaden, omgiven av Moshes fyra schäfrar, och äta glass.

När åskan kommer

"Det är ett under att jag inte övergivit alla mina ideal. De tycks så absurda och opraktiska. Ändå hakar jag mig fast vid dem för att jag fortfarande tror, trots allt som hänt, att människor innerst inne är goda.
Det är fullständigt omöjligt för mig att bygga mitt liv på en grund av kaos, lidande och död. Jag ser hur världen långsamt förvandlas till en vildmark. Jag hör åskan närma sig, åskan som en dag kommer att förgöra även oss, och jag känner lidandet ifrån miljoner människor.
Men ändå kan jag blicka upp mot himlen, och trots detta känna att allt kommer att förändras till det bättre. Att även denna ondska kommer att få sitt slut, och att fred och stillhet kommer att inträda ännu en gång”
Anne frank – 15 juli 1944

Jag läser stycket om och om igen, och det tröstar mitt sinne där jag sitter i gamla stan i Nablus, på Västbanken. Jag som läser det är palestinier, men en priviligerad sådan. Jag är en sådan som får passera israeliska vägspärrar på palestinsk mark genom en enkel viftning av mitt svenska pass. Vägspärrar där vanliga palestinier stoppas och plågas i timmar.
Jag är en sådan palestinier som får svara tillbaka stöddigt när soldater beter sig illa mot mig. Jag kan spotta tillbaka mot den kvinnliga soldaten när hon spottar emot mig och säger ordet ”Palestinier”.
Jag får närma mig israeliska soldater när de tillfångatar 15-åriga pojkar som har uppror i blicken.
Jag är en palestinier med rättigheter. En palestinier som inte behöver vara rädd för vad israeliska armén ska göra mot mig. Jag behöver inte skaka av skräck när de intar Nablus på natten och spränger dörrar till civila bostadshus. Jag kan tänka och röra mig samtidigt som armén tvingar in stora familjer i små slutna rum, och använder dem som mänskliga sköldar när de genomsöker staden.
Jag är en palestinier utan Davidsstjärnan på bröstet, och jag vet att liknelsen gör att du som läser detta vill rygga tillbaka.
Jag vet att du inte vill att jag tar i liknelsen, att du tycker att det är osmakligt och onyanserat. Jag vet att du tycker att förintelsen är ett för stort ord, en för stor grymhet så att den inte får jämföras med något annat. Men jag vet inte hur jag annars ska få dig att förstå. På den plats där jag befinner mig så har en palestinier inget existensberättigande som en israel behöver erkänna.
När jag reser in i Israel tvingas jag dölja mitt palestinska ursprung, trycka på min amerikansk-engelska dialekt, och undvika frågor om vart jag varit.
På flygplatsen i Tel Aviv väljs jag ut för ”random screening”, men slumpen tycktes ha riktat in sig på alla resenärer av arabiskt ursprung, och hjälplösheten är förlamande.
Där syns min Davidsstjärna genom raderna av ljushyade resenärer. Men här på Västbanken kan jag stoppa undan den och veta att jag har det bättre än alla andra palestinier utan utländska pass.
Jag pratar inte om några gaskamrar på Västbanken. Men jag pratar om alla de vardagliga sätt som man kan plåga en befolkning. Jag har sett dem spränga palestinska hus med folk kvar där inne, jag har pratat med en 75årig olivbonde som sköts i höften när han planterade sina träd. Jag har sett dem köra runt med skräckslagna 8-åriga palestinska pojkar i militärjeepen. Israel straffar och pinar och torterar, och utövar all makt mot ett folk som ingen makt har.
Davidsstjärnan så. På Västbanken måste en palestinier alltid, överallt bära med sig sitt gröna id-kort, som visar att man är västbanksbo. Där står det vem jag är, vilka mina föräldrar är, vilken stad eller by jag kommer ifrån, och vilken religion jag har. Den som inte har ett id-kort är förlorad här, den finns inte, och det är skäl nog att bli arresterad och fängslad.
Ditt ID-kort bestämmer var du får befinna dig, vilka gränser du får röra dig inom, vart du får söka jobb, med vem du kan bilda familj och vart du får studera.
Är inte detta nog? Då kan jag berätta att israeliska politiker i det israeliska parlamentet Knesset pratar om ”transfer” av den palestinska befolkningen från Västbanken och Gazaremsan till Jordanien. Men också om att tvångsförflytta sina egna medborgare som har palestinskt ursprung. Jag vet inte hur man pratar om etnisk rensning på ett sätt som du vanliga svensk vid ett frukostbord hemma i Sverige kan förstå.
Jag satt med en vän nyligen, en underbart vacker man som jag känt i många år, och han visade mig märken på sin kropp efter tortyren i ett israeliskt förhörsrum. Han berättade om hur kvinnan från Röda Korset som fått tillåtelse att besöka honom där han satt i fängelse gråtit framför honom.
Han pratade och berättade om hur han drömde sig bort, bort ifrån fängelset och den inhägnade gårdsplanen i Negevöknen som utgjorde hans värld under två års tid.
Han pratade, och jag lyssnade, och jag tänkte samtidigt på hur åskan närmar sig. Du hör den också där du sitter vid ditt frukostbord, men jag tänker se till att stoppa den.
Jag vet att det en dag kommer en fred som är rättvis. En fred som inte glömmer lärdomarna utan kräver ansvar ifrån den som förtryckt och mördat, och på samma gång plöjer en väg framåt.
Jag tror att freden och stillheten kommer att inträda. Jag måste tro, och det måste du också. Men fred kräver rättvisa, och det är därför tystnad aldrig är ett alternativ.

Detta ar ett inlagg skrivet for Expressens ledarsida. Publiceras inom kort

Mitt mobilnummer

Mitt mobilnummer under tiden jag är i landet är 00972 59 8 310772

Ni får gärna messa och ringa

kramar
Hanin

Uppdatering: Jag har efter förfrågan bestämt mig för att öppna kommentarsfunktionen, men kommer att vara lika snäll som israelerna på flygplatsen med vad som får och inte får komma in (för er som inte varit här: Detta är = fascism)

Ett år för dumhet

Han kom emot mig, och det slog mig att hans ansikte var oförändrat av alla umbäranden.
Under de sju år vi känt varandra så har han sett likadan ut, som om inget påverkar honom, varken årsringar, väder, eller ockupation. Samma mjuka mandelformade ögon befriade från rynkor och trötthet, samma ögonbryn, samma barnsliga skratt med en förmåga att finna ljuspunkter i den mörkaste av nätter.
Vi kramas utanför kontoret i Betlehem där jag lämnade honom sist, och det är som att förflyttas tillbaka i tiden. Tre år tillbaka, och trots att saker har förändrats är allt sig likt.
Med en svag doft av tobak, och den där parfymen som jag var så förtjust i så översköljs jag av en värme så stark. Han är skälet till att jag inte kunnat resa i Palestina under två år.
Min upplevelse av landet är så tätt förknippat med hans närvaro, hans vänskap, och hans berättelser. Våra samtal gjorde palestina verkligt för mig, han var min guide, min vän, och min musa.
Under två år har Ahmad suttit fängslad i Israel.
Jag har fått MMS skickade till mig, med tavlorna och konstverken han producerade under tiden. Han berättade för mig att hans mest kreativa process var under den tiden, att han knappt kunde sitta still, utan hade nya projekt för sig hela tiden, och att han inte hade tid att grubbla.
Idag fick jag veta att jag var skälet till att hans straff förlängdes efter det första hemska året.
Min naivitet, min dumhet och min oskyldiga kommentar om hur jag fått tag i hans telefonnummer i fängelset gjorde att den israeliska militärdomaren konkluderade att Ahmad var en man som hade kontakter mycket högt upp i ett hemligt ledarskap.
Han hade två veckor kvar av sitt första halvår, sin första mardröm, och så slänger jag ur mig det där. En mening mot ett år. Allt är rimligt i ockupationens ögon.
Jag kan inte förklara hur jag känner just nu. Skam och genans.
Jag har kostat en av mina närmaste vänner, en av de viktigaste människorna i mitt liv ett år i fängelse. Ett år av ofrihet och av att inte kunna ta sina långa vandringar i de palestinska bergen som han behöver så mycket. Ett år ifrån sin familj, ifrån sitt jobb som ungdomskoordinatör på människorättscentret Alternative Information Center.
- Jag har i alla fall utvecklat mitt konstnärsskap säger han, och visar mig tavka efter tavla, konstverk och musikinstrument, och fotografier och dikter, men jag vet att han älskar sin frihet mer än någon annan. Men han vill trösta mig.
Ett år har jag kostat honom, och jag kan inte ge honom tillbaka det året, hur mycket jag än skulle vilja. Jag kan inte ge honom ett av mina, jag kan inte krama bort det, eller få honom att skratta bort det. Det är redan gjort, det är borta, och det har hamnat på kontot över ockupationens ondskefulla natur.
Trots att han vill trösta, och förklara att det inte var mitt fel. Att jag inte kunde anat och att mitt liv i Sverige gjort mig lyckligt ovetande om ondskan i godtyckligheten med administrativa fångenskap så har jag inte kunnat släppa tanken på det där året.
Ett år. På grund av ett telefonsamtal, och en oskyldig kommentar från en flicka så långt borta från allt.
Jag satt med Ahmad igår, denna vackra man, denna underbara människa, och min kärlek till honom kändes så stark. Kärlek i ordets vackraste mening, i ordets renaste och mest uppriktiga form. En kärlek till en människa, till en sak, till en strävan, och en dröm som är så levande att jag förvånas över att den ännu inte förverkligats.
Ahmad brukar citera den palestinska författaren och frihetskämpen Ghassan Kanafani när han upprepar orden "Människan är en sak" (Man is a cause). Saaken vi kämpar för är vad som gör oss till människor, det är vad som formar oss.
Ahmads fem bästa vänner delade livet i fångenskapen med honom. Ziad som är sociolog på ett annat människorättscenter, Iyad som är ambulansförare, Abu Khalil som är lärare, Khaled som är jordbrukare, och Naim som är student.
Vilket betyder att de blivit angiven av någon. Mest troligt i utbyte mot pengar, eller fördelar, eller ett förkortat straff för någon annan eller för att tortyren och misshandeln ska upphöra- Kanske alla de skälen, kanske inget av dem. Jag vet inte.
Dagen han släpptes råkade också vara min födelsedag.
Den 14 maj. Som en offergåva till naiviteten.

Det enda jag vet är att det sista året var mitt. Och det gör så ont.

"Random screening process" my fucking ass.

Jag stod och svalde, lade på lite extra läppglans, och sen gick jag fram till flickan bakom glasburen.
Med mitt rosa pass i handen log jag det största och mest välkomnande leende jag kunde uppbåda, och hoppades att rädslan som fanns i mig inte skulle synas utanpå.

Jag reser hem, men är gäst här.
Jag andas palestina, jag drömmer, sörjer och hoppas palestina. Men framför den unga tjejen i båset, som håller mitt rosa pass i händerna, och därmed också makten över mitt inträde, så måste jag tona ner mina band till mitt eget land.
Jag låter ointresserad av det som sker här, jag pratar turistorter och soldyrkan, och jag charmar och skojar.
Inom mig dunkar rädslan, och jag anar vad som komma skall.

- Hanin heter jag.
- Min pappa heter Haitham
- Får du verkligen fråga mig vilken religion jag har?
- Jaha, men då så. Jag är muslim.
- Jag vet inte vad min farfar heter i förnamn. Jag kallar honom bara för farfar.
- Jag är palestinier. Nej inte syrier, utan palestinier.
- Ok, vart ska jag vänta. Och vem tar mitt pass, och när får jag tillbaka det?
- Jaha, inte flytta på mig. OK, Uppfattat!

Jag förs till vad jag hädanefter kommer att kalla för "Arabrummet".
Arabrummet är en liten avskild del av den stora visumhallen. Dit förs alla som valts ut för så kallad "random screening".
Intressant nog är 11 av 14 personer i "arabrummet" just araber.
De tre återstående är två thailändare som saknar arbetsvisum, och en fransk kille som haft oturen att ha en halvarabisk flickvän. Hennes amerikanska pass är ointressant i det här läget. Så också det faktum att hennes mor är från USA, och att hon frågar mig vart Damaskus egentligen ligger. Det viktiga är att hennes far är född i Alger. Hon är en av oss. En Arab.
Det känns som att det enda som fattas är att Amr Moussa, Arabförbundets ordförande ska komma in och slå sig ner på stolen bredvid mig, och trött sucka något om random screening.

En annan ung kvinna sitter med sin lilla 6åriga dotter Katja, och med sin man. En människa som jag lustit nog lärt känna innan, under en av de mest magiska konserter jag bevittnat. Hennes man visar sig nämligen vara Samir Joubran, en av tre fantastiska oudspelande bröder. Samir som står framför mig är dock inte samma Samir som jag lärt känna.
Sist jag träffade Samir var i Malmö för några månader sedan, och då var hans blick sluten, lugn och harmonisk, han böjde sig över sin luta som vore den en känslig älskarinna. Med fingrarna svävande som en fjärils vingslag över strängarna så skapade han skönhet i form av toner. Det enda som fanns i honom var denna passionerade musik.
Nu var hans blick trött, åldrad, ansträngd, och han vankade av och an, med en outhärdlig stum vrede.
När hans fru börjar gråta, och skälla ut säkerhetspersonal ser jag Katja, lilla vackra flickebarnet med det långa håret, och i de fina reskläderna, och hennes smärta smälter ihop med min, med Nadines, med Saras, med Amirs. Vår kollektiva lott är att bli ett i det där rummet, och jag undrar om israelerna egentligen vet vad de skapar.

Efter ytterligare förhör för min del, efter ännu fler tårar, efter fler frågor utan svar ifrån kvinnan som skulle bevittna sin dotters bröllop, så tas jag för stripsearch, väskgenomsökning, och sedan får jag äntligen veta att jag är fri att komma in i landet. Mitt land.

Utanför väntar mina två fina vänner. Trots att vi landade samtidigt så kunde de passera obemärkt genom den slumpmässiga kontrollen. Å andra sidan är ingen av dem arab. Det kanske förklarar en del.

Sedan jag landade har fjärilarna i min mage förbytts mot fjärilar i mitt hjärta. Jag får hålla i mig själv för att inte hoppa högt och galet.

Jag är hemma. Där människor ser ut som jag, ler mot mig vänligt, och kämpar. Trots allt.
Som ett enda stort Arabrum, där kampen mot orättvisan är vår främsta gemensamma nämnare.

När upp blir ner

Jag sitter på kontoret, och fixar med de sista förberedelserna inför min resa imorgon kväll. Allt har gått väldigt fort, jag fick min biljett igår, och samtidigt som jag sitter hos Maroon på resebyrån, och väntar på att biljetten skrivs ut, så dyker en vän upp.
P säger att han måste prata med mig, att jag inte borde åka, och att han har en dålig känsla inför min resa.
Jag sitter mitt emot honom, och det bränner i ögonen, det bränner i hjärtat, men jag vet, och han vet att resan kommer bli av.
Jag undrar hur många av mina vänner jag skrämmer genom att göra det här. Hur många av er blir ledsna, och nervösa, och rycker till när ni ser nyheterna? Har jag rätt att göra det här, att utsätta er för detta varje år?
Är mitt behov av att resa och bevittna, viktigare att tillgodose än ert behov av att veta att de ni tycker om är säkra?
Jag älskar er, alla mina vänner, och jag är så tacksam för er oro, för era böner, och era lugna förmaningar om att ta det försiktigt.
Och till alla er som inte känner mig på något annat sätt än genom bloggen:
Förstå mig när jag säger att detta är min väg ut ur apati. Jag kommer inte att förändra kursen som tycks utstakad för Palestina och Mellanöstern. En kurs som kantas av svek, besvikelser, kantstötta drömmar och hoppfulla tankar i torr jord.
Men jag åker. Varje år åker jag, för att det alltid är bättre att göra något, än att stå tigande bredvid. Det måste jag tro på, och det jag kan bäst är att förmedla människors historier.

I slutändan är det mina vänner som drabbas. Om jag packar min väska och tillbringar ännu en sommar i ett tumultarat Mellanöstern så drabbas ni som älskar mig i Sverige. Och om jag sitter hemma och låter det som sker ske så drabbas alla jag älskar i Palestina.

Bönen från förra året ringer i mina öron : Please God, Save me from an Eye that does not cry, A Heart that does not forgive, and a Self that does not become Satiated.

Innan jag stänger ner min skärm slänger jag en sista blick på rubrikerna ifrån Palestina.

Blogga mot krig

Ska det verkligen bli dags i år igen?

Varför stoppar ni inte vansinnet, varför görs det ingenting, varför tvingas människorna i mellanöstern genomlida ytterligare en het sommar av krig, varför tillåts vansinnet släppas lös i Palestina, i Gaza, i Libanon och i Irak?

Igår medverkade jag i Studio Ett i P1.
När jag intervjuades innan sändning av reportern så ställde hon en fråga som fick mig att rygga tillbaka. Hon undrade nämligen om jag var Hamas eller Fateh.
Mitt svar var att jag var palestinier, att vi aldrig haft den uppdelning som Irak numera tvingas underordna sig, men jag är skräckslagen för att det ska bli vanligare.
Kategorisering enligt politisk tilhörighet, är du god eller ond, sekulär eller religiös, demokrat eller terrorist.
Jag tänker inte acceptera kategorierna.
Min blog i år kommer inte att ha öppen kommentarsfunktion. Men jag är lika tacksam för de kommentarer och mail som ni kan tänkas ha.

I tysthet ber jag de böner jag lärde mig som barn. Böner om nåd, och styrka. Inte för min egen del, utan för Palestina.