tisdag 26 juni 2007

Ett år för dumhet

Han kom emot mig, och det slog mig att hans ansikte var oförändrat av alla umbäranden.
Under de sju år vi känt varandra så har han sett likadan ut, som om inget påverkar honom, varken årsringar, väder, eller ockupation. Samma mjuka mandelformade ögon befriade från rynkor och trötthet, samma ögonbryn, samma barnsliga skratt med en förmåga att finna ljuspunkter i den mörkaste av nätter.
Vi kramas utanför kontoret i Betlehem där jag lämnade honom sist, och det är som att förflyttas tillbaka i tiden. Tre år tillbaka, och trots att saker har förändrats är allt sig likt.
Med en svag doft av tobak, och den där parfymen som jag var så förtjust i så översköljs jag av en värme så stark. Han är skälet till att jag inte kunnat resa i Palestina under två år.
Min upplevelse av landet är så tätt förknippat med hans närvaro, hans vänskap, och hans berättelser. Våra samtal gjorde palestina verkligt för mig, han var min guide, min vän, och min musa.
Under två år har Ahmad suttit fängslad i Israel.
Jag har fått MMS skickade till mig, med tavlorna och konstverken han producerade under tiden. Han berättade för mig att hans mest kreativa process var under den tiden, att han knappt kunde sitta still, utan hade nya projekt för sig hela tiden, och att han inte hade tid att grubbla.
Idag fick jag veta att jag var skälet till att hans straff förlängdes efter det första hemska året.
Min naivitet, min dumhet och min oskyldiga kommentar om hur jag fått tag i hans telefonnummer i fängelset gjorde att den israeliska militärdomaren konkluderade att Ahmad var en man som hade kontakter mycket högt upp i ett hemligt ledarskap.
Han hade två veckor kvar av sitt första halvår, sin första mardröm, och så slänger jag ur mig det där. En mening mot ett år. Allt är rimligt i ockupationens ögon.
Jag kan inte förklara hur jag känner just nu. Skam och genans.
Jag har kostat en av mina närmaste vänner, en av de viktigaste människorna i mitt liv ett år i fängelse. Ett år av ofrihet och av att inte kunna ta sina långa vandringar i de palestinska bergen som han behöver så mycket. Ett år ifrån sin familj, ifrån sitt jobb som ungdomskoordinatör på människorättscentret Alternative Information Center.
- Jag har i alla fall utvecklat mitt konstnärsskap säger han, och visar mig tavka efter tavla, konstverk och musikinstrument, och fotografier och dikter, men jag vet att han älskar sin frihet mer än någon annan. Men han vill trösta mig.
Ett år har jag kostat honom, och jag kan inte ge honom tillbaka det året, hur mycket jag än skulle vilja. Jag kan inte ge honom ett av mina, jag kan inte krama bort det, eller få honom att skratta bort det. Det är redan gjort, det är borta, och det har hamnat på kontot över ockupationens ondskefulla natur.
Trots att han vill trösta, och förklara att det inte var mitt fel. Att jag inte kunde anat och att mitt liv i Sverige gjort mig lyckligt ovetande om ondskan i godtyckligheten med administrativa fångenskap så har jag inte kunnat släppa tanken på det där året.
Ett år. På grund av ett telefonsamtal, och en oskyldig kommentar från en flicka så långt borta från allt.
Jag satt med Ahmad igår, denna vackra man, denna underbara människa, och min kärlek till honom kändes så stark. Kärlek i ordets vackraste mening, i ordets renaste och mest uppriktiga form. En kärlek till en människa, till en sak, till en strävan, och en dröm som är så levande att jag förvånas över att den ännu inte förverkligats.
Ahmad brukar citera den palestinska författaren och frihetskämpen Ghassan Kanafani när han upprepar orden "Människan är en sak" (Man is a cause). Saaken vi kämpar för är vad som gör oss till människor, det är vad som formar oss.
Ahmads fem bästa vänner delade livet i fångenskapen med honom. Ziad som är sociolog på ett annat människorättscenter, Iyad som är ambulansförare, Abu Khalil som är lärare, Khaled som är jordbrukare, och Naim som är student.
Vilket betyder att de blivit angiven av någon. Mest troligt i utbyte mot pengar, eller fördelar, eller ett förkortat straff för någon annan eller för att tortyren och misshandeln ska upphöra- Kanske alla de skälen, kanske inget av dem. Jag vet inte.
Dagen han släpptes råkade också vara min födelsedag.
Den 14 maj. Som en offergåva till naiviteten.

Det enda jag vet är att det sista året var mitt. Och det gör så ont.