"Random screening process" my fucking ass.

Jag stod och svalde, lade på lite extra läppglans, och sen gick jag fram till flickan bakom glasburen.
Med mitt rosa pass i handen log jag det största och mest välkomnande leende jag kunde uppbåda, och hoppades att rädslan som fanns i mig inte skulle synas utanpå.

Jag reser hem, men är gäst här.
Jag andas palestina, jag drömmer, sörjer och hoppas palestina. Men framför den unga tjejen i båset, som håller mitt rosa pass i händerna, och därmed också makten över mitt inträde, så måste jag tona ner mina band till mitt eget land.
Jag låter ointresserad av det som sker här, jag pratar turistorter och soldyrkan, och jag charmar och skojar.
Inom mig dunkar rädslan, och jag anar vad som komma skall.

- Hanin heter jag.
- Min pappa heter Haitham
- Får du verkligen fråga mig vilken religion jag har?
- Jaha, men då så. Jag är muslim.
- Jag vet inte vad min farfar heter i förnamn. Jag kallar honom bara för farfar.
- Jag är palestinier. Nej inte syrier, utan palestinier.
- Ok, vart ska jag vänta. Och vem tar mitt pass, och när får jag tillbaka det?
- Jaha, inte flytta på mig. OK, Uppfattat!

Jag förs till vad jag hädanefter kommer att kalla för "Arabrummet".
Arabrummet är en liten avskild del av den stora visumhallen. Dit förs alla som valts ut för så kallad "random screening".
Intressant nog är 11 av 14 personer i "arabrummet" just araber.
De tre återstående är två thailändare som saknar arbetsvisum, och en fransk kille som haft oturen att ha en halvarabisk flickvän. Hennes amerikanska pass är ointressant i det här läget. Så också det faktum att hennes mor är från USA, och att hon frågar mig vart Damaskus egentligen ligger. Det viktiga är att hennes far är född i Alger. Hon är en av oss. En Arab.
Det känns som att det enda som fattas är att Amr Moussa, Arabförbundets ordförande ska komma in och slå sig ner på stolen bredvid mig, och trött sucka något om random screening.

En annan ung kvinna sitter med sin lilla 6åriga dotter Katja, och med sin man. En människa som jag lustit nog lärt känna innan, under en av de mest magiska konserter jag bevittnat. Hennes man visar sig nämligen vara Samir Joubran, en av tre fantastiska oudspelande bröder. Samir som står framför mig är dock inte samma Samir som jag lärt känna.
Sist jag träffade Samir var i Malmö för några månader sedan, och då var hans blick sluten, lugn och harmonisk, han böjde sig över sin luta som vore den en känslig älskarinna. Med fingrarna svävande som en fjärils vingslag över strängarna så skapade han skönhet i form av toner. Det enda som fanns i honom var denna passionerade musik.
Nu var hans blick trött, åldrad, ansträngd, och han vankade av och an, med en outhärdlig stum vrede.
När hans fru börjar gråta, och skälla ut säkerhetspersonal ser jag Katja, lilla vackra flickebarnet med det långa håret, och i de fina reskläderna, och hennes smärta smälter ihop med min, med Nadines, med Saras, med Amirs. Vår kollektiva lott är att bli ett i det där rummet, och jag undrar om israelerna egentligen vet vad de skapar.

Efter ytterligare förhör för min del, efter ännu fler tårar, efter fler frågor utan svar ifrån kvinnan som skulle bevittna sin dotters bröllop, så tas jag för stripsearch, väskgenomsökning, och sedan får jag äntligen veta att jag är fri att komma in i landet. Mitt land.

Utanför väntar mina två fina vänner. Trots att vi landade samtidigt så kunde de passera obemärkt genom den slumpmässiga kontrollen. Å andra sidan är ingen av dem arab. Det kanske förklarar en del.

Sedan jag landade har fjärilarna i min mage förbytts mot fjärilar i mitt hjärta. Jag får hålla i mig själv för att inte hoppa högt och galet.

Jag är hemma. Där människor ser ut som jag, ler mot mig vänligt, och kämpar. Trots allt.
Som ett enda stort Arabrum, där kampen mot orättvisan är vår främsta gemensamma nämnare.