När upp blir ner

Jag sitter på kontoret, och fixar med de sista förberedelserna inför min resa imorgon kväll. Allt har gått väldigt fort, jag fick min biljett igår, och samtidigt som jag sitter hos Maroon på resebyrån, och väntar på att biljetten skrivs ut, så dyker en vän upp.
P säger att han måste prata med mig, att jag inte borde åka, och att han har en dålig känsla inför min resa.
Jag sitter mitt emot honom, och det bränner i ögonen, det bränner i hjärtat, men jag vet, och han vet att resan kommer bli av.
Jag undrar hur många av mina vänner jag skrämmer genom att göra det här. Hur många av er blir ledsna, och nervösa, och rycker till när ni ser nyheterna? Har jag rätt att göra det här, att utsätta er för detta varje år?
Är mitt behov av att resa och bevittna, viktigare att tillgodose än ert behov av att veta att de ni tycker om är säkra?
Jag älskar er, alla mina vänner, och jag är så tacksam för er oro, för era böner, och era lugna förmaningar om att ta det försiktigt.
Och till alla er som inte känner mig på något annat sätt än genom bloggen:
Förstå mig när jag säger att detta är min väg ut ur apati. Jag kommer inte att förändra kursen som tycks utstakad för Palestina och Mellanöstern. En kurs som kantas av svek, besvikelser, kantstötta drömmar och hoppfulla tankar i torr jord.
Men jag åker. Varje år åker jag, för att det alltid är bättre att göra något, än att stå tigande bredvid. Det måste jag tro på, och det jag kan bäst är att förmedla människors historier.

I slutändan är det mina vänner som drabbas. Om jag packar min väska och tillbringar ännu en sommar i ett tumultarat Mellanöstern så drabbas ni som älskar mig i Sverige. Och om jag sitter hemma och låter det som sker ske så drabbas alla jag älskar i Palestina.

Bönen från förra året ringer i mina öron : Please God, Save me from an Eye that does not cry, A Heart that does not forgive, and a Self that does not become Satiated.

Innan jag stänger ner min skärm slänger jag en sista blick på rubrikerna ifrån Palestina.