Moshes hundar

Han heter Moshe Zohar, och han skrämmer skiten ur mig.
Min enda tanke kretsar kring hans attackhundar, och rädslan antar ett eget liv, bortom min även vanligtvis livliga fantasi.
Jag har fått höra att de är tränade till att attackera palestinier, och att de lämnar de utländska fredsaktivisterna i fred, för att istället hugga mot närmaste palestinier.
Jag undrar om jag kommer att behöva springa efter Moshes hundar för att skydda de palestinska bönderna från att skadas av bestens käftar. Eller om hunden kommer att sniffa sig till mitt palestinska blod, och ge sig på mig först.
Det får mig att skratta till lite, detta slutliga test på min palestinskhet. Det skulle vara märkligt att känna sig ratad av en vild best till hund.
Jag går nerför steniga kullar, och funderar på vad Moshe är för slags människa, och på vilket språk han tränat sina hundar. Min vän Mark berättar att polishundar i USA tränas att lystra till tyska kommandon, för att det är ett språk som inga amerikaner pratar. Jag undrar om israeliske Moshe Zohar tränat sina hundar att attackera palestinska bönder på det tyska språket.
Jag tänker googla de tyska orden för ”Halt”, ”sitt” och ”rulla runt” så fort vi kommer tillbaka till lägenheten ikväll.
Egentligen tror jag att jag bara har hängt upp mig på det här med hundarna, för att hela historien är så skrämmande, så ovärdig, och så fruktansvärd.
En bosättare, Moshe Zohar, och tio andra ortodoxa judar har satt upp en koloni på palestinsk mark på Västbanken.
Dessa kolonisatörer är beväpnade med vapen, med hästar som de rider nerför de branta palestinska kullarna på, samt med sina tränade schäfrar.
Deras jobb går ut på att skrämma, skada, och ibland också döda alla palestinier som har mage att fortsätta odla sina olivträd, vattna sina plantor, eller skörda sin vete på marken som bosättarna vill ta ifrån dem.
Till sin hjälp har de den israeliska militären - som i de få fall då de inte låser in palestiniern, är så tätt sammanvävd med kolonisatörerna att de bildar en enhet.
Moshe och hans snubbar har slagit upp läger mellan de palestinska byarna Tel och Iraq Burin.
För en månad sedan brände de ner en årsskörd av vete precis när den palestinska bonden Imad och hans familj skulle hämta in den.
- Jag kom tillbaka precis lagom till att se allt jag jobbat för gå upp i rök. Jag stod på kullen nedanför åkern, och jag visste att ingen kunde hjälpa mig, berättar Imad.

Nu går vi här allihopa genom det där vidriga havet av taggar. Vi är på väg till platsen där vi ska plantera nya olivträd istället för det som bränts ner.
Vi är palestinier och internationella fredsaktivister som kommit för att utmana soldaterna, och hundarna, och Moshe och hans vapen. Men också för att vi därigenom utmanar vår egen rädsla.
Jag har bestämt mig för att våga tro på att Moshe också är rädd.
Jag tror att han är rädd för vad som kommer att hända när hans brott avslöjas. Jag tror att det kommer en dag då mänskligheten dömer honom och hans gelikar för de vidriga brott de begått här. Jag tror att Moshe kommer att få sitt straff då världen ser tillbaka på Israels rasistiska statsbygge, och på hur Moshe varit en central kugge av skräck i det hjulet.
När Moshes dom kommer så tänker jag sitta utanför domstolsbyggnaden, omgiven av Moshes fyra schäfrar, och äta glass.