När åskan kommer

"Det är ett under att jag inte övergivit alla mina ideal. De tycks så absurda och opraktiska. Ändå hakar jag mig fast vid dem för att jag fortfarande tror, trots allt som hänt, att människor innerst inne är goda.
Det är fullständigt omöjligt för mig att bygga mitt liv på en grund av kaos, lidande och död. Jag ser hur världen långsamt förvandlas till en vildmark. Jag hör åskan närma sig, åskan som en dag kommer att förgöra även oss, och jag känner lidandet ifrån miljoner människor.
Men ändå kan jag blicka upp mot himlen, och trots detta känna att allt kommer att förändras till det bättre. Att även denna ondska kommer att få sitt slut, och att fred och stillhet kommer att inträda ännu en gång”
Anne frank – 15 juli 1944

Jag läser stycket om och om igen, och det tröstar mitt sinne där jag sitter i gamla stan i Nablus, på Västbanken. Jag som läser det är palestinier, men en priviligerad sådan. Jag är en sådan som får passera israeliska vägspärrar på palestinsk mark genom en enkel viftning av mitt svenska pass. Vägspärrar där vanliga palestinier stoppas och plågas i timmar.
Jag är en sådan palestinier som får svara tillbaka stöddigt när soldater beter sig illa mot mig. Jag kan spotta tillbaka mot den kvinnliga soldaten när hon spottar emot mig och säger ordet ”Palestinier”.
Jag får närma mig israeliska soldater när de tillfångatar 15-åriga pojkar som har uppror i blicken.
Jag är en palestinier med rättigheter. En palestinier som inte behöver vara rädd för vad israeliska armén ska göra mot mig. Jag behöver inte skaka av skräck när de intar Nablus på natten och spränger dörrar till civila bostadshus. Jag kan tänka och röra mig samtidigt som armén tvingar in stora familjer i små slutna rum, och använder dem som mänskliga sköldar när de genomsöker staden.
Jag är en palestinier utan Davidsstjärnan på bröstet, och jag vet att liknelsen gör att du som läser detta vill rygga tillbaka.
Jag vet att du inte vill att jag tar i liknelsen, att du tycker att det är osmakligt och onyanserat. Jag vet att du tycker att förintelsen är ett för stort ord, en för stor grymhet så att den inte får jämföras med något annat. Men jag vet inte hur jag annars ska få dig att förstå. På den plats där jag befinner mig så har en palestinier inget existensberättigande som en israel behöver erkänna.
När jag reser in i Israel tvingas jag dölja mitt palestinska ursprung, trycka på min amerikansk-engelska dialekt, och undvika frågor om vart jag varit.
På flygplatsen i Tel Aviv väljs jag ut för ”random screening”, men slumpen tycktes ha riktat in sig på alla resenärer av arabiskt ursprung, och hjälplösheten är förlamande.
Där syns min Davidsstjärna genom raderna av ljushyade resenärer. Men här på Västbanken kan jag stoppa undan den och veta att jag har det bättre än alla andra palestinier utan utländska pass.
Jag pratar inte om några gaskamrar på Västbanken. Men jag pratar om alla de vardagliga sätt som man kan plåga en befolkning. Jag har sett dem spränga palestinska hus med folk kvar där inne, jag har pratat med en 75årig olivbonde som sköts i höften när han planterade sina träd. Jag har sett dem köra runt med skräckslagna 8-åriga palestinska pojkar i militärjeepen. Israel straffar och pinar och torterar, och utövar all makt mot ett folk som ingen makt har.
Davidsstjärnan så. På Västbanken måste en palestinier alltid, överallt bära med sig sitt gröna id-kort, som visar att man är västbanksbo. Där står det vem jag är, vilka mina föräldrar är, vilken stad eller by jag kommer ifrån, och vilken religion jag har. Den som inte har ett id-kort är förlorad här, den finns inte, och det är skäl nog att bli arresterad och fängslad.
Ditt ID-kort bestämmer var du får befinna dig, vilka gränser du får röra dig inom, vart du får söka jobb, med vem du kan bilda familj och vart du får studera.
Är inte detta nog? Då kan jag berätta att israeliska politiker i det israeliska parlamentet Knesset pratar om ”transfer” av den palestinska befolkningen från Västbanken och Gazaremsan till Jordanien. Men också om att tvångsförflytta sina egna medborgare som har palestinskt ursprung. Jag vet inte hur man pratar om etnisk rensning på ett sätt som du vanliga svensk vid ett frukostbord hemma i Sverige kan förstå.
Jag satt med en vän nyligen, en underbart vacker man som jag känt i många år, och han visade mig märken på sin kropp efter tortyren i ett israeliskt förhörsrum. Han berättade om hur kvinnan från Röda Korset som fått tillåtelse att besöka honom där han satt i fängelse gråtit framför honom.
Han pratade och berättade om hur han drömde sig bort, bort ifrån fängelset och den inhägnade gårdsplanen i Negevöknen som utgjorde hans värld under två års tid.
Han pratade, och jag lyssnade, och jag tänkte samtidigt på hur åskan närmar sig. Du hör den också där du sitter vid ditt frukostbord, men jag tänker se till att stoppa den.
Jag vet att det en dag kommer en fred som är rättvis. En fred som inte glömmer lärdomarna utan kräver ansvar ifrån den som förtryckt och mördat, och på samma gång plöjer en väg framåt.
Jag tror att freden och stillheten kommer att inträda. Jag måste tro, och det måste du också. Men fred kräver rättvisa, och det är därför tystnad aldrig är ett alternativ.

Detta ar ett inlagg skrivet for Expressens ledarsida. Publiceras inom kort